I en nyhetsartikel i Aftonbladet publicerad 2018-04-10 intervjuas filosofen Torbjörn Tännsjö om behovet av en världsregering, ett högaktuellt ämne för Demokrati utan gränser. Artikeln är en märklig blandning av allvar, humor och sarkasm. Samtidigt är det en nyhetsartikel. Det finns alltså anledning att diskutera sakligt både vilka förslag som förs fram och på vilket sätt de framförs.
Om vi börjar med rubriken, som säkerligen är utformad för att provocera och locka läsare: ”Superfilosofen: Bara så kan vi få fred i världen”. Är det humor eller sarkasm? I en humoristisk tolkning blir det befriande och spänningar kan släppa. Kanske är det bra i relation till en filosof som Torbjörn Tännsjö som ibland kan framstå som lite provocerande. Å andra sidan ligger en sarkastisk tolkning farligt nära och då blir det istället en nedsättande ton. Läsaren kan fnysa åt Tännsjö som satt sig på höga hästar och inbillar sig att han har alla svar.
Artikeln är inledningsvis sakligt resonerande. De två författarna Lars Hermansson och Ulrika Hermansson förklarar att det nuvarande systemet i världen som bygger på att nationer frivilligt ingår avtal med varandra inte verkar kunna lösa de allra viktigaste globala problemen, såsom klimathotet, världsfreden och fattigdomen.
Tännsjö får här möjlighet att ge en förklaring till varför den nuvarande ordningen inte fungerar. Här hänvisas till allmänningarnas tragedi (engelska: tragedy of the commons) som i detta fall innebär att varje enskild nation agerar med sitt eget bästa för ögonen. Det finns ingen instans som företräder ett globalt perspektiv och det gemensamma jordklotet blir därför illa skött. Förutsättningarna för varje enskild nation blir då på sikt allt sämre. Artikeln illustrerar det nuvarande systemets svaghet med Parisöverenskommelsen, som knappt hade kommit igång innan Donald Trump deklarerade att USA tänker lämna klimatöverenskommelsen.
Den sakliga och resonerande tonen övergår här till att bli mer drastisk och överdriven. Istället för att framföra förslaget om ett världsparlament, som skulle kunna utgöra början av en lösning på problemen, presenterar författarna bilden av en fullt utvecklad ”världsregering där representanterna kastar sina nationella lojaliteter överbord”. Till denna världsregering ansluts världens länder, och här citeras Tännsjö, med ”tvång till sist, i värsta fall militärt våld”.
Om inte en sådan världsregering inrättas, skriver författarna med hänvisning till Tännsjö, riskerar klimatförändringarna resultera i ”apokalyptiskt barbari à la dystopisk actionfilm”.
Artikeln avslutas med en fyra punkters ”installationsanvisning för en världsregering”. Alla förstår att införandet av en världsregering är en betydligt mer komplicerad process än att installera ett nytt program i datorn. Återigen ett gränsland mellan humor och sarkasm.
Punkterna i ”Installationsanvisningen” tycks vara seriöst menade och blir något av ett korrektur till den drastiska tonen i artikelns andra del. Punkterna förtjänas att återges i sin helhet, och behöver diskuteras.
- Utökade befogenheter till FN, framförallt till Säkerhetsrådet. Arbetet mot klimathotet effektiviseras dramatiskt.
- Inför en parlamentarisk församling i FN. Denna tar med tiden över lösningen av klimathotet.
- Successiv militär avrustning land för land. Nationer med ett vettigt säkerhetsläge får säkerhetsgarantier av FN, ger upp sitt försvar och ställer sina vapen och militära styrkor till säkerhetsrådets förfogande. Dessa följs sedan av fler nationer.
- Demokratisering av FN. Stormaktsvetot avskaffas. I bästa fall väljs parlamentet i globala, fria, öppna och representativa val.
Den första punkten framstår som tveksam. Säkerhetsrådet är idag en odemokratisk och dysfunktionell aktör på det globala planet, som oftast är helt låst av stormaktskonflikter. På vilket sätt skulle det bli bättre om den ges utökade befogenheter?
Den andra punkten är viktig. I takt med att en parlamentarisk församling får allt större legitimitet i världsbefolkningens ögon kan den utrustas med allt starkare mandat, inte bara i frågor som rör klimatet, utan i alla de frågor som FN arbetar med. Redan i det initiala skedet skulle en rådgivande parlamentarisk församling kunna ha yttranderätt när det gäller till exempel FN:s budget, dess storlek och prioriteringar, valet av generalsekreterare och andra höga poster, samt i säkerhetspolitiska frågor då Säkerhetsrådet ber om dess synpunkter (FN-stadgan begränsar detta till sådana fall).
Den tredje och fjärde punkten hänger samman. De förutsätter existensen av en kraftfull global rörelse som har lyckats få igenom viktiga steg i demokratiseringen av FN. Det är idag svårt att börja förhandla kring hur de processer ska gå till då ett världsparlament inrättas. Ännu svårare är det att idag beskriva hur det ska gå till när nationernas militär ska överföras till ett gemensamt globalt polisväsende.
Artikelns märkliga uttryckssätt stämmer inte in med den bild jag har av Tännsjö som i mina ögon är en seriös och trovärdig filosof och författare. I hans bok Global Democracy: The Case for a World Government argumenterar han för att en världsregering ska komma till stånd genom politiskt arbete (s 136 i upplagan från 2013). Tännsjö är dessutom bland de första i Sverige som sett behov av global demokrati och som därmed har banat väg för den rörelse som nu börjar växa fram.
För oss som verkar för att etablera demokrati och lagstyre på global nivå är det positivt att frågan om en världsregering kommer upp och diskuteras. Samtidigt innebär artikelns märkliga tonläge att många läsare riskerar skrämmas bort.
Förslaget att använda militärt våld för att etablera en världsregering är mycket kontroversiellt och påminner om någon form av militärkupp. För det första framgår inte i artikeln om Tännsjö skiljer mellan militärt och polisiärt våld. Att det behövs polisiära ingripanden på global nivå är en sak. Det polisiära våldet, till skillnad från det militära, är underställt demokratisk kontroll och syftar till att skydda de utsatta i en gemensam ordning. Det militära våldet, däremot, försvarar varje nations egenintresse.
För att en demokratisk ordning ska fungera behöver den ha legitimitet. Den behöver växa fram gradvis snarare än framtvingas med militärt våld. De apokalyptiska undergångsstämningarna som artikeln väcker är knappast en hjälp.
Visionen måste rimligen vara att en ny global ordning växer fram genom fredliga demokratirörelser, påtryckningar, förhandlingar, diplomati och liknande. På så sätt blir den nya ordningen internaliserad och det sker inte över en natt. Utmaningen är att steg för steg möjliggöra för människor på vår planet att identifiera sig med ett globalt vi. Ett reformerat FN bär på den potentialen.
Regler och villkor för att använda innehåll från denna hemsida.